Reflektioner att dela med sig av.

[krispigtnyttigt]

Jag har under de senaste månaderna restaurerat, skaftat om och slipat runt 30-40 knivar. 80% har varit kolstål, ofta med enorma mängder rost. Det ska sägas att jag gjort allt hemma, i köket och utan särskild utrustning (jag säger det eftersom mina slutsatser förmodligen varit helt annorlunda om jag haft verkstad, verktyg, kunnande osv). Det här har jag kommit fram till:
- att avlägsna djup rost (i stora mängder) är jobbigt och ganska tråkigt. Har testat vinäger, sandpapper, våtslippapper, diskmedel, rostsudd, autosol, katanapulver... Bäst hittills har varit att arbeta stegvis i följande fyra etapper och i denna ordning: 1. diska ordentligt med disksvamp och handdiskmedel, 2. rostsudd i olika finhet, 3. (Om det behövs) våtslippapper #500-800. 4. Autosol.

Att använda vinäger (eller andra syror man hittar i köket) ger effekt, men allt sammantaget kändes det inte värt det. För liten pay off. Att börja med våtslippapper var förvånansvärt ineffektivt (använde # 100). # 80 är ok, men rostsudd är effektivare och ger ett bättre grundresultat - iaf för mig. Hade Suehiros rostsuddset i olika finhet.
- Att profilera om hårt kolstål (ex. yasuki) på knivar med flisor stora brödknivständer är fruktansvärt tidskrävande. Min Ohishi # 220 har nog förlorat ca 0,5-1 cm i tjockhet. (Jag har använt den för att jag varit lat och snål: har ingen atoma och har inte köpt någon #120-sten). Dessutom har den varit oväntat långsam att jobba med.
Jag bor litet och har familj - och ingen står ut med ljudet som uppstår vid slipning på 220. Därför har jag många gånger varit tvungen att göra mycket arbete på min mediumsten: en Shapton glass # 1000. Den är så mycket tystare och stör mindre. MEN, den ser helt förskräcklig ut nu. Uppskattningsvis har ca 1,5 mm porslin slitits bort. Har haft den ett knappt år. Håller säkert några månader till, men sen ser jag glas...
Alla knivar har blivit bra till sist. Men ett par debor drev mig nästan till vansinne.
Har emellanåt fått slänga in ett par Globalknivar att slipa åt vänner, samt ett antal knivar i VG-10. Måste säga att bägge dessa stål - och nu bortser jag från andra ev för- och nackdelar - är klart lättare att slipa snabbt än vad ryktet säger. Inga konstigheter alls.

[limpet]

Intressant info.

Angående omprofilering: En nackdel med grova stenar som jag förstått det är att de tenderar att vara mjukare, så de går åt snabbare. När man vill tunna ut ett blad eller platta till ”the blade road” så är Atoma 140 svår att slå, men det tar sin tid ändå. För att avverka rikligt med metall någorlunda snabbt så behövs någon form av maskin.

Det närmaste jag har kommit omprofilering är att finjustera eggkurvans profil, t ex om där finns en liten puckel eller om bladet lider av en smula ”overgrind”. Då har jag tagit min JNS 300-slipsten och använt sidan av den och försiktigt skurit med eggen där fram och tillbaka för att bli av med metall på höjden. Genom att använda slipstenens sida så undviker jag att repa upp den vanliga ytan som används för slipning. Tror jag fick idén från den här gamla Cktg-tråden: www.chefknivestogoforum.com/damnit-chipped-the-hell-out-of-my-nakiri-t7222.html

[limpet]

Dessutom: När du nu har slitit ut dina stenar så pass mycket, hur har du gjort för att plana dem? Planat ofta?

[krispigtnyttigt]

Kul, ja mycket av det jag gjort hade gått snabbare och förmodligen blivit ännu bättre med rätt verktyg, däribland ett par fina maskiner. Men utan tillgång till verkstad och utan kunnandet det skulle kräva har jag ändå lyckats helt ok tycker jag.

Vad gäller atoma hade det nog varit perfekt att ha en. Men ljudaspekten hindrade mig. Samma sak gäller ’fulslipning’ på metallfil eller grovt sandpapper. Testade sandpapper och min son skrek att jag aldrig fick göra så igen.
Ja, min lilla erfarenhet av grovkorniga stenar är att de är grymt mjuka (undantag finns säkert). T.ex. min Ohishi # 220 som jag är grymt trött på nu har blivit rejält mycket tunnare. 1 cm faktiskt.

I början planade jag ganska ofta, men efter ett tag kände jag att det åt upp lite väl mycket av stenarna. Istället började jag utföra väldigt mycket arbete koncentrerat till hörnen (jag är högerhänt och sliter ner stenarna i mitten och höger hörn nere, vänster uppe, som de flesta kan jag tänka). Jag höll mig helt enkelt till de högsta punkterna på stenen i den mån det gick och avverkade både stål och sten samtidigt.

[krispigtnyttigt]

Re att slipa på sidan av stenen: det gjorde jag också. Använde mig rött mycket av den teknik som på KKF kallas ’breadknifing’ om jag minns rätt. Typ, att skära i stenen i 90-gradig vinkel. Känns helt barbariskt, men så länge bara sidan av stenen tog skada var det på det stora hela ok.